Dåså, då är den sammanställd och klar, den vidriga och tidskonsumerande tidstjuven. Givetvis talar jag om att lista vilka de bästa släppen under året har varit och det är som alla sanna idioter ett jobb som äter energi och livsgnista likt Krampus äter barn. Jag tänkte ju för en gångs skull lista de tio bästa plattorna i numerisk ordning eftersom jag aldrig någonsin vågat mig på den totalt omöjliga uppgiften.
Det sket sig totalt.
Jag kan helt ärligt säga att jag har spenderat mer tid de senaste dagarna innan, under, och efter jul åt det än åt min familj. Det är ju trots allt så att om inte ens tusen ord och bilder kan beskriva musik så kan ju knappast en jävla siffra göra det heller. Därför sket jag återigen i att numrera plattorna även detta år.
Alla har olika tillvägagångssätt till saken och efter att ha sett Sikas sätta In Solitude som etta på sin lista så valde jag att plocka bort dem från min lista. Inte för att de inte är ett av världens bästa band just nu, utan för att exakt alla vet att det är det. Sen hade de ärligt talat inte kvalat in bland de tio bästa släppen enligt mig, och att göra en tio-i-topp var ju trots allt orginaltanken. Efter samma anledning föll även Watain bort, det känns helt enkelt inte så intressant för mig att predika för kören eller mala på om hur mycket jag uppskattar något så uppenbart. Att skriva om Ghost kändes väldigt befogat 2010 då knappt en enda patchtysk eller Slayer-Amerikan hört dem, idag känns det kanske inte som jag brinner av iver av att ödsla den lilla energi jag har över att sätta mig ner och skriva om ett band som helt rättmätigt hyllas till höger och vänster av halva jordklotet. Kalla mig det analt, scenelitistiskt eller vad fan du vill, men jag vet att du som läser det här har hört alla de ovanstående banden, medans du kanske inte hört de akter jag listade i deras plats. Alla tre banden är tre av världens bästa och har släppt tre av årets bästa plattor, jag orkar bara inte sätta mig ner och skriva om det när alla andra har gjort det. Insåg just att jag måhända har lagt mer tid på att inte skriva om de här tre plattorna än vad det hade tagit att faktiskt skriva om dem, men skitsamma. Det är sådan jag är. Och slutsatsen jag drar efter allt analyserande? Varje år som varken Nifelheim eller Funeral Mist släpper något känns som ett ändlöst vankande i något av Landstingets välinreda och totalmysiga väntrum.
Överhuvudtaget har jag både fått nytt hopp för Black Metal samtidigt som jag kan bli så jävla less på den.
Men, desto fler skitband och desto fler idioter desto bättre egentligen för då får man ju perspektiv på vad och vilka som verkligen har någon form av substans bakom sin verksamhet, vad den nu än må vara. Monstraats självbetitlade platta har jag tyvärr inte lyssnat tillräckligt på för att den ska kunna komma med på listan. Om sanningen ska fram har jag inte ens hört hela då jag inte har haft någon deg att lägga på skivor överhuvudtaget de senaste månaderna, och jag har inte haft mage att be polarn, som tydligen gjort deras nya supersnygga logga, att sprenda över den då jag tycker man ska stödja det här bandet till hundra procent och tjacka plattan. Limiterad till 666 ex givetvis. Den finns hursomhaver att beställa från Fallen Temple, Carnal Records eller från Monstraat själva på Monstraat@hotmail.com. Inte för att det ska behövas några mer selling points än så, men gillar man Malign och Ofermod så glädjer man sig nog åt att gamle Black Metal-gangstern Lord Nord Nebiros Tengner gästar på ett spår. All Hail. Ett annat band som gav hopp var Nidsang, vars kommande platta är så historiskt försenad att det börjar likna den svenska Black Metal-scenens svar på Chinese Democracy. Bara omslaget har tydligen tagit två år, så ni kan ju fethaja att det inte är något hastverk som kommer slå ner likt en terrorattack mitt i bland oss när vi minst anar det. Lyssna bara på smakprovet The Gathering Shadows så fattar ni vilket förbannat rens i Morgonstjärnans namn det är.
Kassetter har jag knappt varken hört eller införskaffat några men det skulle Irkallian Oracle som är värda att nämna då. Har heller inte direkt varit på några spelningar förutom just den med tidigarenämnda, Portal och Vomitor. Alla tre imponerade rätt stort kan jag säga, Vomitor kanske mest med attt de lyckades med att styra till det med att lira som sista band för att de var tvungna att maximera sitt öldrickande så mycket det bara gick innan det var dags för dem att äntra scenen..
Tycker nog på det stora hela att det har varit ett guldår rent släppmässigt sett, synd bara att resten av lifvet har bestått av turbulens och skit i största allmänhet, för jag har verkligen inte haft varken tid, ork eller ro att lyssna på de skivor jag skulle ha lyssnat på egentligen. Nästa år kommer ju bli helt sinnes med tanke på att Teitanblood, Black Witchery och Diocletian släpper nytt. Äh, nu kör vi.
Woodkid - The Golden Age
Utan att jag kan förklara exakt var, hur och när flög den här judiskpolske fransosen in och bara fanns där som en självklarhet i mitt liv. Tänker inte ge mig in på hur det låter mer än att det både låter och är precis lika fantastiskt bra som Anthony & The Johnsons var en gång i tiden.
Får man inte gåshud av i stort sett varje låt på den här plattan är man antigen ointresserad av musik, har rejält dålig smak eller är helt enkelt dum i hövet.
I dessa dagar då begreppet "episkt" har misshandlats och våldtagits till den gräns att man nästan känner att man kan få AIDS av att använda det så är det det ena ordet man egentligen kan beskriva den med.
Preterite - By The Wells
Utomjordsligt bra. Jag hade länge i tankarna att inte skriva en rad om denna fenomenala bit musik, inte att för att jag barnsligt och elitistiskt nog vill ha den för mig själv utan för att som all magi så förtas den av att prata om den. Tänker därför inte orda mer om saken utöver det att den gav mig bra mycket mer själslig näring än de flesta Black Metal-plattor som släpptes detta år.
Wulkanaz - Paúrpura Fræovíbôkôs
På tal om Black Metal och själslig näring så får jag andnöd när jag tänker på att jag haft ett förhands-ex av den här plattan sedan i mars eller så och fortfarande inte skrivit en endaste rad om hur fantastisk den är.
Förlåt Kumulonimbus, det var meningen att NCF skulle ta på sig att recensera detta mer än egensinniga mästerverk, men det är svårt att förklara vare sig hur Wulkanaz låter eller vad det gör med ens sinne under en lyssning.
Peste Noire - S/T
Allas våran ständige favorit Famine förärades oss med en platta detta år, och som vanligt så lägger vi oss bara ner i en snorfull böghög och dyrkar loss. Famine gör inga fel. Stundtals så älskar jag karln så mycket så att jag skulle kunna gråta eller eventuellt hugga av mig högerhanden för en ens ett uns av hans genialitet.
Arckanum - Fenris Kindir
Inser nu under sammanställandet av listan att jag lyssnat alldeles för lite på Shamaataes senaste mästerverk. Man kan aldrig, aldrig någonsin lyssna tillräckligt på Arckanum. Att folk har inte har lyssnat in sig på den här väljer jag att skylla på att folk idioter som inte klarar av ett fräckt omslag och fortsatte lyssna på allmänt hyllade Helvitismyrkr. Det är ju självklart att ett omslag med en Grinchliknande varg på drar mindre folk till sig än det förra omslaget, det förstår ju alla, men att folk väljer bort att lyssna på en svinigt bra platta bara för att den är vit till färgen och inte har döden på omslaget sig är skamligt. Fenris Kindr är minst lika omvälvande som dess föregångare, och som vanligt med Arckanum som ligger storheten i detaljerna, plattan är fylld små sådana som man kanske inte märker vid första lyssningen utan som smyger sig på efter ett tag och gör sitt mellan de som vanligt ultrahittiga riffen. Johan Lahger har aldrig gjort en dålig platta och kommer aldrig att göra det heller enligt mina beräkningar. All Hail.
Polsk Orthodox Black Metal har onekligen något, det har den. Ni ska veta att jag hatar begreppet "Orthodox Black Metal", men det finns egentligen inget annat sätt att beskriva Plaga på, förutom att de låter som ett råare, desperatare och mer varierat Mgla. De är inga jävla morsgrisar Polackerna och det både hörs och syns, gitarristen Conqueror ut som han vill döda en, vilket han med största sannolikhet kan också med tanke på hur han ser ut. Skitsamma, de låter som de vill döda en också, vilket alltid är en enorm stjärna i kanten i min bok. Vill man ha mer av den här varan kan jag rekommendera ett av just gitarristen Conquerors andra band, Leichengott. Egentligen är alla hans sjutusen band helt värda en lyssning men just i år var det Plaga som råkade släppa en platta.Enda felet är att den med sina 35 minuter är alldeles för kort.
Polen i mitt jävla hjärta alltså, just nog finns det nog inget land som är lika bra på kombinera kaos och melodi i sina Teistiska Djäfvulsdyrkarhymner.
Pusha T - My Name Is My Name
All Hail.
Vorum - Poisoned Void
Åland har två band. Tinner och Vorum. Måhända har de fler men det är mycket tveksamt om något toppar Vorum. De har sedan början bara för varje år de styrt upp ett släpp bara blivit bättre och bättre som ett fint vin, och med fullängdsdebuten så har de mer än växt in i dödsdyrkarmanteln. Åtta spår ren jävla död som hade dyrkats av halva jorden om den bara hade kommit från Uppsala, istället för att bara spela in och dela medlemmar med band från sagda stad. Nåja, fortsätter de i den här utvecklingen så kommer deras tid för eller senare, sanna mina ord.
Ghostface Killah - Twelve Reasons To Die
Då Tony Ernst fortsätter att ge sig in på minerat fält ska jag inte vara sämre och försöka lura i alla att jag förstår en genre jag egentligen bara turistar i på behörigt avstånd om man bortser från när jag springer i någon gammal vrålkriminell kompis från orten. Ghost är kungen och denna platta kommer att bli ihågkommen som hans absoluta Magnum Opus, lita på mig. Inge trams, inge krångel och inga fillers så långt ögat kan nå.
Här dyrkas döden maximalt i jämförelse med alla Ernst-band vill jag lova.
Patronymicon - All Daggers Towards The Sky
När jag först blev tipsad om Patronymicon var det första jag tänkte på att de måste vara Sandvikens enda metalband förutom bortblömda Tyrant Wrath och legendarerna Sorcery. Och någon metal-metropol verkar ju knappast stan i fråga vara då deras vokalist N. Sadist lirar bas på senaste Sorcery. Där ser man. Skitsamma, plattan är från början till slut en uppvisning hur det ska se ut, kanske inte den orginellaste uppvisningen, men till skillnad från många andra band idag kommer man ihåg deras riff, vare sig de har låtit sig influeras av Unanimated eller vad det nu än må vara för stunden så är det bra jävla klös. Man hör att det inte är några jävla tramstjommar som äter mammas ostmackor och dricker oboy hela dagarna helt enkelt. Det gillar vi. Det och den fruktansvärt råa + brutala sången. Jisses Kristus med smör och sperma på vilken röst. Stort plus för årets bästa titel dessutom.
Karpis - King Slave
Som en jävla pansarvagn av sinnessjukdom och vansinnigt hat kör den över dig, King Slave. Hade ledstjärnan Melvins fortfarande låtit såhär genomgående bra hade jag fortfarande varit intresserad av vad haschgubbarna höll på med nu för tiden. No Gods, No Boyfriends säger jag bara. Ojojoj.
Stor - Shere Khan XIII
Det har onekligen varit Redlines år och Stor är kungen. Finns nog utan överdrift ingen Svensk hippedyhöpplåt jag lyssnat så mycket 2013 som Rom och Kush, med undantag för Näääks Vi Är Kvar Här. Fruktat välproddad och massa feta bangers precis som det ska vara, inget jävla tramsande med smöriga fillers här inte, nejnejnej. Lyssna bara på vansinnet i S.U.M.O och njut jao. Det är som de säger i refrängen, nästan orättvist.
Situs Magus - Le Grand Oevre
Debuterande Fransman, med vad jag antar är en trummaskin. Förmodligen och med största sannolikhet är Teistisk Djäfvulsdyrkarautism inblandad. Mycket, mycket bra.
Den är vad den heter, Den Röda Dörrens digitala gratisplatta på Sounds of Zilence. Den gör sig allra, allra bäst nattetid med hörlurar helt enkelt. Och som titel även antyder är det nog allt rätt meditativt och verkligen ingen förfestsmusik, utan gör sig allra bäst hemma i sängen eller på bussen på väg hem från den där festen du kanske aldrig skulle ha gått på men som du ändå aldrig kommer att glömma.
Pest - The Crowning Horror
Ibland glömmer folk bort hur jävla bra Pest egentligen är trots att de har två Gudsföraktande släpp ute i år. Har varit pepp på den här redan sen jag fick en rätt blöt förhandslyssning hemma hos Flinta, och han hade rätt, den hamnade på listan. Trumspelet är så fruktansvärt torrt och sparsmakat att man nästan sitter och och skiter på sig av förundran hur det är möjligt att inte sväva ut åtminstone en enda gång. Finns nog ingen annan platta släppt i år som det är lika förlösande att ta en fylla till, sanna mina ord.
The Ruins Of Beverast - Blood Vaults: The Blazing Gospel of Heinrich Kramer
The Ruins Of Beverast imponerade ju stort med förra släppet och nu är "de" tillbaka med en abyssalt mörk skapelse tillägnad tyske inkvisitorn Heinrich Kramer. Och en lång jävla skapelse är det med sina nästan hundratjugo minuter så se till att lägga undan en halv arbetsdag om du ska lyckas smälta den här plattan någorlunda innan du somnar.
Necrocurse - The Grip Of The Dead
Necrocurse är lite vad Marduk blivit för mig på senare år, svinbra, men i all ärlighetens namn mest ett jävligt trevligt tidsfördriv i väntan på att vokalistens huvudband ska behaga förära oss alla med ännu ett mästerverk. Hur som helst, Grip Of The Dead hade varit svinbra även utan dess fantastiske sångare och The Devil Cobra är en sjuhelvetes dänga.
Tribulation - The Formulas Of Death
Cult Des Ghoules - Henbane
Cult Des Ghoules avfärdade jag länge som ett överhajpat luftslott. Det var dumt av mig. Mycket, mycket dumt.
Swordwielder - Grim Visions of Battle
Det är Amebix och det är Axegrinder och det är jävligt bra. Kommer vara sur tills kossorna kommer hem för att Sikas inte skrev ens så mycket om plattan i sin lista.
Ibland måste jag nypa mig själv överjävligt hårt för att greppa att den här plattan de facto existerar och inte bara är en konstig dröm, vilket det faktiskt skulle kunna vara med tanke på att det är deras bästa platta efter Necrotiscism: Descanting The Insalubrious. NWOBM-slingorna sitter precis där de ska och kaggarna smattrar på emot total sonisk fulländning. Helvete vad bra det är.
Cult Of Fire - मृत्यु का तापसी अनुध्यान
Okej, vi bromsar lite. Plattan heter Ascetic Meditation of Death på ren västerländska, Cult Of Fire är tyskar och döden dyrkas maximalt på deras andra fullängdare. Föll pladask för de här tjeckerna må jag säga.
Kavinsky - OutRun
Har man inte växt upp med Outrun eller åtminstone har en jävligt stark retrogamerfetisch kan man nog sluta läsa nu. Kavinsky är hur som helst en zombie som dog när han crashade sin Ferrari Testarossa back in the day 1986. Han återuppstod dock 2006 för att skapa jävligt soft franskdoftande house som inte alls låter särskilt olikt musiken i spelet stundtals. Innan har den ödöde Kavinsky lyckats klämma ur sig några EP´s och varit med på soundtracket till den monumentala skitfilmen Drive, men nu 2013 så lyckades han äntligen klämma ur sig en fullängdare. Det är en jävligt kall och omänsklig känsla över plattan som jag inte alls kan sätta fingret på men jag skulle absolut inte klassa det här som en festplatta någonstans.
Black Trip - Goin´ Under
Listans andra släpp med Flinta och till skillnad från Pest-plattan så har väl alla hört den här vid det här laget, så det känns onödigt att yla om hur förbannat bra det är och hur mycket det svänger. Har sedan de drog igång haft lite svårt för Joseph Tholls sång, men nu börjar det faktiskt styra upp sig även på den fronten. Den som kan sitta still till ärkehitten Radar har jag svårt att respektera.
EP/MLP ´s
Mortuary Drape/Shining - In the Eerie Cold Where All the Witches Dance
Dyrkar Mortuary Drape. Det är perfektion som vanligt. Finns inte så mycket mer att tillägga då jag innerligt hoppas att våran läsarkrets redan är mer än välbekanta med deras storhet. Shinings sida kunde jag inte bry mig mindre om. Det viskas och väses i halva låten och det skulle man ju i vanlig ordning klara sig jävligt bra utan.
Akitsa/Ash Pool - Arraché à la Mort, Forcé à Vivre Et Mourir à Nouveau/ Ripped From Death, Forced To Live, And Die Again
Mycket bra splittar i år och denna, Akitsas en av två i år, är verkligen inget undantag. Akitsa dominerar givetvis totalt som vanligt och har precis som Peste Noire tagit steget fullt ut och låter stundom som ett sönderknullat svenskt trallpunkband från nittiotalet. Man bara dyrkar. Ash Pool gör även de svinigt bra ifrån sig även om jag befarar att de aldrig någonsin kommer att komma i närheten av det vansinne de utstrålade på lysande Holocaust Temple från For Which He Piles the Lash.
Bloc Party - The Nextwave Sessions
Fullisen Four var ju lite av en besvikelse i all sin slätstrukenhet och det kändes ofta som deras forna storhet var förlorad för alltid. Sen kommer den här EP´n och då är ju alla tvivel bortblåsta bortblåsta igen. Bloc Party är och förblir ett av världens bästa band och Kele är och förblir en av världens bästa och uttrycksfulla sångare. Måhända känns det inte lika världsomvälvande och nyskapande som det gjorde när de krossade hela min värld med Silent Alarm för sisådär en åtta år sedan, men det är fortfarande så jävla bra att man bara vill lägga sig ner i fosterställning och grina som ett spädbarn stundtals.
Mordbrand - Unmake
Entombed säger många, kanske inte helt obefogat men ser man inte mer än så med den här fantastiskt dödsiga plattan är det synd om en.
Teitanfyre - Hymn To Death
Rått + brutalt och Ryskt, inge krångel.
Masters Hammer/Blackosh - Split
En galen gif bara sådär mitt upp i allt. Minst lika oväntat som att Masters Hammer skulle splitta med Blackosh. De förstnämndas låt Poletíme Komínem är såklart inget mindre än ett mästerverk. Petr Hošeks Blackosh var faktiskt avsevärt mycket bättre än förväntat så summan av kardemumman är att detta är en guldsplitt. Hans sida kan dessutom bjuda på årets konstigaste omslag.
Selim Lemouchi & His Enemies - Mens Animus Corpus
Hade jag inte kunnat någonting om vare sig berusningsmedel, könsumgänge eller musik så hade jag sagt att den här EP´n var en knarkig knullplatta, men nu vet jag ju bättre. Det är mest som att se Selim och C/O stå och runka och hur konstigt det än låter så funkar det.
Obnoxious Youth - Suck On The Cross
Affe och Company fortsätter sitt kaotiska. Antikristna korståg emot allt som står i deras väg och som vanligt låter det som de vill nita hela kosmos.
Burial - Rival Dealer
Det absolut poppigaste och lättsammaste Burial har fått ur sig hitintills, utan att den becksvarta avtändningskänslan gått förlorad. Karln är ett av våran tids stora genier, det råder det ju föga tvekan om. Frågan är bara när folk ska inse det.
Ensnared - Ravenous Damnation's Dawn
Jävligt osvensk dödsdyrkardöds från Göteborg som visar vart skåpet ska stå. Och i deras fall står det någonstans mellan Morbid Angel och Dissection om man ska förklara hur det låter. De har dessutom gjort årets snyggaste break, lyssna bara 2:22 in på With Roots Below och undvik att få gåshud så bjuder jag på ostmackor och oboy till den som lyckas. Det här gänget ska ni definitivt hålla under uppsikt i framtiden då jag har en väldigt stark känsla av att det kommer ge ännu mer förbjuden frukt i framtiden.
De som inte riktigt kom med/orkades skrivas om:
The Devil's Blood - III: Tabula Rasa or Death And The Seven Pillars
Yuri Gagarin - Yuri GagarinUncle Acid and the Deadbeats - Mind Control
Agrimonia - Rites of Seperation
Jex Thoth - Blood Moon Rise
Sebadoh - Defend Yourself
Portal - Vexovoid
Oranssi Pazuzu - Velonielu
Parasit - Välj Din Egen Bödel
Autopsy -The Headless Ritual
Bremen - S/T
Vinnie Paz - Digital Dynasty Mixtape
Bremen - S/T
Kongh - Sole Creation
Inquisition - Obscure Verses for the Multiverse
Grave Miasma - Odori Sepulcrorum
Queens Of The Stone Age - ...Like Clockwork
Arcade Fire - Reflektor
Pyramido - Saga
Diskonto - Diskontinued
Ulver - Messe
Band som BORDE ha släppt skivor i år:
Malign
Skitsystem
Acursed
La Roux
At The Gates
Nifelheim
Funeral Mist
Så, då var årets listande över och jag vill aldrig mer ta i den här uppgiften ens med tång i framtiden. Har svettats blod för eran underhållnings skull era jävla as. Goat nytt år och ond fortsättning.
//Paulus
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar