Aosoth - Arrow in Heart. Fransoserna levererar en fullträff för första gången, även om de föll på målfotot på förra plattan. De programmerade trummorna till trots, mind you. Dock är de så naturligt proggade, att de likt hinkarna på CRAFTs senaste platta är närmast ohörbart cyborg.
Tormented - Death Awaits. Tormented har riktiga trummor istället. Cursed 13 - Triumf. En skiva man inte blir klok på. Vad håller dom på med? Lite allt möjligt, men mörkt och bra är det. Lökiga "Death 'n' roll" slinker förbi ostört då "I love cyanide" gottgör mer än nog. Machetazo - Ruin. "Ruin" är den miljonte plattan med Machetazo och även den bästa. Öppningsspårets riff kan kvala in som årets gräddigaste. Obegripligt märkligt sångljud hindrar inte dessa spanska veteraner från att hamna på min lista. Peste Noire - Peste Noire. Tokstollen Famine får mig att inte vilja lära mig franska. Däremot vill jag lära mig mer om bandets tidigare plattor efter att jag hört den självbetitlade. Fysatan vad bra och märkligt det här är. Ord som "mästerverk" och "gräddma" dyker upp under plattans speltid. Patronymicon - All Daggers Towards the Sky. Först ville jag likna Patronymicon vid Sorhin. Det vill jag inte längre. Men melodikänslan från Borlänges svänggäng finns där. "All Daggers Towards the Sky" är ett imponerande släpp som borde resultera i ett steg närmare folkligheten för Sandvikens svartaste. Voivod - Target Earth. Voivod har hittat tillbaks till rymdthrashen. Tacka fan för det. Däremot vill jag ha rörlig bild som kan bevisa för mig att Piggy inte är inblandad i de här gitarrerna. Nästan rysligt. Coffins - The Fleshland. Slarvig sôl-döds från Japans smutsigaste. Till och med baskaggepedalen gnisslar - och jag dyrkar. Hate Meditation - Scars. En duo bestående av två mindre omtyckta individer kan tydligen kanalisera detta hat medelst gitarr och puka. Frän debut med bra känsla från USBM-tomtarna Wrest och Blake. Bölzer - Aura. Årets nykomling? "Aura" är unik dödsblack med gitarrstrukturer jag aldrig stött på innan. Magi uppstår stundom och en kommande full-längdare med de här Schweizarna är något jag funderar över lite varje dag. Autopsy - Headless Ritual. Autopsy är fantastiska. Andra plattan sedan återföreningen (bortsett från 2 EPs och nya låtar till en samling). Inte nog med att gubbslemmen lyckas leverera gammeldöds med relevans - de utvecklas fortfarande och sprutlackerar sin odöda bajskorv med ytterligare bruna färger. Hatten av, damnit. Ghost - Infestissumam. Jag tillhörde dem som satt längst bak i klassrummen och kastade papperstussar på Påven när han klev in och tog till klen ton. Jag var inte alls impad, faktiskt. Låtarna var bra men det hela kändes lite för uppblåst. Uppblåstheten har bara tilltagit med men "Infestissumam" lever upp till hypen. Detta är en av de plattor jag hört mest i år och jag hittar nya grejer i flådigheten varje gång. Necrocurse - In the Grip of the Dead. Kött och potatis är, trots min semi-vegitarianism, alltid något som går hem. Givetvis låter det lite Nifelheim, lite svenskt och lite SARCOFAGO. Helgjuten dret. Satan - Life Sentence. En av 2013 års sista upptäckter för mig. Satan (lol) vad bra! Att det är gubbjävlar som lirar den här musiken är helt obegripligt, för det här låter hungrigt som fan. Jag är till och med säker på att naturlagar har brutits mot när de här präntats på kassett. Arckanum - Fenris Kindir. Efter några plattor med upprepningar så har Shamaatae hittat en guldåder igen. "Fenris Kindir" är laddad med hooks och en helhet som funkar bättre än på länge. Det är inget som kan mätas med "de elva jättarna" (eller hur nu titeln ska utläsas), men i alla fall något jävligt bra och annorlunda. In Solitude - Sister. Det tog ett tag för bitarna att falla på plats med "Sister", och så här i efterhand har jag lite svårt att förstå varför jag inte tilltalades av den. Att "Jesus i betong" inte är med vinyl'n är en sorg jag måste leva i resten av mitt liv. Suffocation - Pinnacle of Bediam. Inte min genre, men SUFFOCATION får väl anses vara krämen av dreten. "Pinnacle of Bediam" är det bästa jenkarna krystat fram på länge - och trummisbytet har inte smutsat ned maskineriet ett dugg. Kanske har det istället funkat som smörjmedel? Kongh - Sole Creation. Tyngre än Peter Harryssons jultallrik och listigt skriven metal för den som går igång på suggestiv ångvältsmetal. Bra rensång och gorm på samma gång, utan att låta snedlugg. Det här är the real deal. Rite - Se menniskan, hatet, hånet. Sveriges kanske bästa black metal-gäng släppte en kassett, för att de ville. Jag haffade, för att jag ville. RITE har något som tränger igenom spartansk produktion och slentriantagningar på instrumentation: RITE är magi. Att inte fler har den här kassetten eller lysande "Lie in wait for blood"-EPn (som f.ö. släpps på vinyl på To The Death Records i år) är en jävla skymf. Man måste inte komma från Uppsala för att vara frän, snubbe! Satyricon - Satyricon. En skiva som de fräna inte vågar lyssna på med rädsla för att gilla. De som lyssnar gillar - såvida de inte förväntar sig gammel-black. Näe, det här är resultatet från ett band som befinner sig i en nyttig identitetskris. På "Satyricon" hittar vi några av årets musikaliska höjdpunkter, och ett redigt djupdyk. Ingen fullpott, men en av de skivor som snurrat mest i år.
Mordbrand
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar