Situation Skitstörd

Camelot Will Rise


Eftersom jag vill leva upp till samma nivå som slavdrivaren Pålle har satt på den här bloggen tänkte jag skippa alla introduktioner och artigheter och gå ut hårt redan i mitt första inlägg. Jag utgår ifrån att alla har läst Hatpastorns doktrin i ämnet Overdeth vid det här laget, den texten är nästan lika legendarisk som bandet själv. Men för er som har missat denna avhandling i det bisarra kör vi en snabb genomgång. Overdeth var ett band från Växjö som var lika omgivet av mystik som ämnet de gjorde låtar om, Kung Arthur, riddare och sånt häftigt. Några av rykterna är att sångaren och gitarristen Mikael Garcia ska ha jobbat som billackerare och sprayat bilarna utan mask, de skadliga ångorna anses ha bidgragit till Overdeths mycket säregna sound som kan beskrivas med termen ”ofärmåga att spela och sjunga i samtidigt och hålla den mest simpla av takter”. Ett annat rykte säger att Garcia är den enda levande varlese som ska ha blivit kickad ur Megadeths fanklubb för att ha anklagat Dave Mustaine för att ha snott riff från honom. Bandets pièce de résistance King Arthurs Final Battle har nästan blivit kultförklarad i bland självplågande metalheads och om du kommer över ett exemplar råder jag er att införskaffa denna bisarra relik. Detta är grejer som de flesta känner till, men vad kanske inte lika många vet är att eldarna i Kamelot har tänts ännu en gång..

När jag en ödesdiger dag satt på ett café i Växjö med en kompis och fick frågan ”har du hört att Overdeth-sångaren har ett nytt projekt” trodde jag att jag skulle trilla ur fotöljen. Egentligen ville jag skälla ut mitt sällskap och berätta hur jävla oansvarigt det är att ställa en sån fråga till en person som sitter med en kopp skållhett kaffe i högsta hugg. Lyckligtvis kunde jag sansa mig och med trevande händer lyckades jag knappa in det magiska sökordet ”Stagefright teaser” på jewtube i mobilen. Men inget kunde förbereda mig på skådespelet som uppenbarade sig framför mina ögon. Om ni trodde att Watains trailers till Opus Diaboli var något extraordinärt så får ni tänka om.



Jag vet inte vart jag ska börja. Ska jag beskriva ljudet ellet det visuella? Ni hör ju själva hur jävla taffligt det låter, jag vet inte riktigt om jag gillar det malplacerade solot eller de otajta fill-insen på trummorna bäst. Lyriken är vi redan familjära med, inte mycket som har ändrats på den fronten. Det visuella är i sig nästan lika intressant som ljudet. Jag skulle kunna göra metaforiska liknelser med Garcia på sin hoj och resliga riddare på ståtliga springare eller förklara det genialiska valet att låta Sir Garcia dansa runt i full riddarmundering utanför Kronobergs slottsruin. Visste ni förresten att Kronobergs slottsruin ska vara en av Sveriges mest hemsökta platser? Fast efter att ha bevittnat detta spektakel är jag ganska säker på att eventuella andar och gastar flydde fältet snabbare än någon kan säga ”dungeons & dragons”. Det som förbluffar mig mest av allt är att han har lyckats hitta bandmedlemmar som avsiktligt går med på att förudmjuka sig live. Fast med sådana scenkläder och ett digitalt trumset kan man visserligen ifrågasätta om det kanske inte bara är Herr Garcia som har andats in farliga gaser. Helhetsintrycket är helt enkelt för mycket för en vanlig dödlig att ta in. För att jag inte helt ska gå in i väggen håller vi där för denna gången, men räds icke, nästa gång fortsätter kortståget och vi går djupare in i galenskapen. Fyfan.

//H.