söndag 1 september 2013

Den Vilda Jakten

Det har nog gått få som läser detta obemärkt förbi att Watain nyss släppt ett nytt album vid namn The Wild Hunt. I äkta bögnördanda kunde jag inte låta bli att införskaffa den flashiga boxversionen, trots att jag dyrt och heligt svurit en blodsed för mig själv att sluta upp med att slösa peningar på sådant. Men det är lätt att vara efterklok. Men, som det visade sig, så blev jag nöjd med mitt slösande idet här fallet. Inte minst på grund utav att det följde med en sjutummare innehållandes en låt vars text och musik är skriven av den hädanfallne Jon Nödtveidt tillsammans med hans forne stridskumpan Set Teitan. Denna låt var en väldigt trevlig överraskning för oss som tycker Reinkaos var det bästa som hänt världen tätt följt av våldtäkten av Nanjing och Utöya-massakern. Låten är en vacker påminelse om vilken begåvad låt- och textförfattare Nödtveidt var samtidigt som den får en att sörja att Dissection inte vanärade universums skaparsvin med åtminstone en fullängdare till. Det följde även med en andra sjutummare innehållandes den första låten Watain någonsin spelade in. When Stars No More Shine. A-sidan med originalversionen och B-sidan med nyinspelning. En gemytlig hyllning till deras underjordiska rötter och Uppsalafili. Måste avslutningsvis innan jag ger mig på skivan slå ett slag för deras fantastiska cover på GG Allins Fuck Off, We Murder. Även om den inte är med på skivan så spelades den in i samma veva och är den enda bra GG Allin-covern jag hört, någonsin.

Okej, hur låter skivan då? När jag fick det första smakprovet i form av singeln All That May Bleed för ett par månader sedan erkänner jag att jag kände mig aningen skeptisk och frågande inför hela grejen. Det lät helt okej, men konstigt och jag skruvade på mig aningen obekvämt i sackosäcken. Efter ett par genomlyssningar fattade jag dock till slut grejen och inväntade skivan med höga förväntningar. Men en visso oro kvarstod. Alla den oron och alla tvivel sveptes bort redan cirkus 5 sekunder in i första spåret (introt borträknat), De Profundis. Låten är från början till slut som en enda stor kängspark i ansiktet och en tydlig markering från Watainarnas sida att de inte lugnat ned sig det minsta i sina intentioner. Sen fortsätter det på den linjen med ett par stabila dängor innan vi landar på They Rode On. En låt som det tisslats och tasslats en hel del om. Mest beroende på att det är en ballad där Erik sjunger rensång, till underjordkämparnas stora förtret. Jag hade inte direkt skyhöga förväntningar på denna låts kvalitet men den fungerade förvånansvärt bra i sammanhanget och för tankarna till Fields of the Nephilims bästa stunder. Den fungerar lite som stormens öga i plattan där det lugnar ned sig och man blir bekväm och tror det värsta ovädret är över innan totalt helvete brakar loss igen. Och helvetet i det här fallet är låten Sleepless Evil som direkt återgår till våldsamt ursinne utan att ge lyssnaren chans att förbereda sig. Den följs av vad som i mitt tycke är bästa låten på plattan, titelspåret. Albumtiteln är bla en hänvisning till konstverket som pryder Bathorys mästerverk Blood Fire Death, och i denna låt är Bathory-influenserna speciellt påtagliga. Sen bjuds det på ett par finfina låtar till, speciellt Outlaw och Holocaust Dawn innan albumet tackar för sig och lämnar en både berörd och nöjd. Watain har återigen levererat en platta som får en att orka bry sig om den här genren överhuvudtaget.

För att runda av hela det här åbäket till inlägg tänkte jag passa på att skrytsamt uppvisa vilket nummer jag av boxen jag förärades med:

Skrev egentligen hela det här inlägget bara för att flasha med den här bilden.


//Wehrwulfaz

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar