Situation Skitstörd

Vi Måste Tala Om... Forlorn Fest 2012

 

Då är det dags att skriva rapport om resan till Forlorn Fest, en sisådär fyra månader efteråt. Man ska inte hetsa fram saker.Nåja, först måste den föraktade läsaren förstå att jag inte tillhör skaran människodjur som trivs i sociala sammanhang eller mer än gärna beger mig söderut för att trängas med allehanda Wikipedia-Diabolister och oknytt. Jag tillhör snarare skaran som får kväljningar och spasmer av äckel bara jag stöter på en granne i trapphuset och föredrar ensamma nätter gallskrikandes och vibrerandes heliga namn som skydd mot JHVHs slavras magi i tomma badkar framför mänskligt umgänge. Så när jag väl bestämmer mig för att resa min livströtta lekamen ur min krypta i den frostbeklädda Norrbottniska urskogen och ge mig ut i den vida världen av egen fri vilja, då vet ni att det tamejtjosan är allvar det handlar om.

Och blodigt allvar är det i sanning när Ofermod, Mare, Mgła, OTOH, Kill, Marduk, Cursed 13, Bloodline, Fides Inversa och IXXI befinner sig samlade under ett och samma tak under två dagar för att våldta ens innersta väsen med det bästa den svarta tonkonsten har att erbjuda. Så efter en hel del velande och bittert mummlande beslutade jag mig helt sonika för att bege mig ner till Umeå för att bevittna det hela.
Så efter ankomst till sverigefinnarnas Shangri-La och Hagamannens helgade jaktmarker och incheckande på boende var det så god tid att påbörja orienteringsuppgiften att finna Gamla Slakteriet, lokalen där festivalen skola hållas. Något som visade sig vara lättare sagt än gjort i mitt fall. Något som inte hjälptes av att Umeå var under kraftig attack av något som Aftonbladets löpsedlar hade titulerat “en dödsbringande kaosstorm”. Det tog mig på bar gärning då jag inte hade förväntat mig sådant väder på så sydliga breddgrader. Efter att i blindo letat mig fram i mörker, kyla och blåst nådde jag så slutligen fram till min destinations mål. Äntligen var det dags för Hornpers skalder att visa vad de går för!
Att Domgård drog sig ur deltagandet var källa till en del gråt och lipsillfasoner hos mig. Men det bringade även något gott med sig iom att det gav Cursed 13 mer speltid. Något alla närvarande nog inte beklagade sig över. Deras musik är våld i sin renaste form och jag ser fram emot framtida släpp av dessa herrar.
Bloodline är ett band jag inte har speciellt stor koll på. Endast hört Werewolf Training vilket jag iofs gillade, men inget som lämnat bestående intryck i mitt medvetande. Så när de intog scenen såg jag det som ett tillfälle att påbörja självmedicinering med Norrlands Guld. Planen var att bara dricka nog mycket för att orka med att vara bland människor under en lång period men inte för mycket för att det skall hindra mig från att avnjuta banden. Såg bra ut på pappret…
När Bloodline gått av scenen hade jag hunnit få ett okänt men stort antal Norrlands Guld och bjudsprit innanför västen. IXXI märkte jag inte ens av. Har ett vagt minne av att jag såg några från topp till tå vitsminkade herrar på scen när jag stod i kö till pissoaren men mer än så är det inte.
Den kraftiga berusningen till trots hindrade det mig inte från att njuta av One Tail, One Heads set. De var ett av banden jag såg fram emot mest och de levererade som förväntat en riktigt bra show. Deras relativt simpla och ösiga svartrock funkade perfekt i mitt onyktra tillstånd.
Efter ytterligare masskonsumption av alkoholhaltiga drycker var det dags för Ofermod att avsluta den första dagen. Har än idag kraftig ångest över att jag inte bevittnade de i nyktert tillstånd. Men det är lätt att vara efterklok. Jag har inte så mycket att säga om deras gig utöver att det var en suddig och kraftig upplevelse jag endast har fragmentariska minnen av. Jag vill tro att jag befann mig i ett tillstånd som endast kan liknas vid det tillstånd de forna Ario-Germanska varulvskrigarna med hjälp av ariskt dödsknark genom magiska metoder försatte sig i trans och förvandlades till orädda bestar. Precis så var det.

Mare´s Dödsaltare

 

Dag 2. Då var det dags att bakfull och kräknödig bevittna den andra dagens akter. Med tanke på vilka som skulle kliva på scen och med gårdagen som varnande exempel valde jag att genomlida dagen spiknykter för att kunna uppleva det i mina sinnens fulla bruk.
Först ut var Kill. En positiv överraskning då jag inte hade några förväntningar alls på de och det visade sig att de gjorde sig ruskigt bra live. Extrapoäng för sångarens fräsiga bödelsmössa.
Efter det var det dags för italienska Fides Inversa att gå loss på sina instrument. I mitt bakfulla tillstånd tog det mig en god stund att lista ut varifrån sången kom. Det visade sig vara trummisen. Visste inte riktigt vars jag skulle ta vägen när jag inte hade en sångare i händelsernas centrum att fokusera på. Annars har jag inget att anmärka på
Sen var det god tid för ett av mina favoritband, Mare, att skrämma livet ur festivalbesökarna. Sångaren är nog topp 5 mest skräckinjagande människor jag beskådat. En av herrarna som bjudit mig på sprit dagen innan kom under spelningen fram, knackade mig på axeln och sade i allvarlig stämma “Satan! Det är Satan!” och pekade med darrande hand i riktning mot sångaren. Det tyckte jag var en mycket träffande beskrivning. Finns inget mer att säga.
Efter det var det äntligen Mgłas (eller Mgwaaaaah, om man så vill) tur att äntra scenen. Som man hade väntat! Mgłas närvaro var det som övertygade mig att resa dit. Och polackerna gjorde mig inte besviken. Lika bäst live som på skiva. Rakt på sak och utan onödiga utsvävningar. Hade gåshud från det att de gick upp på scen tills sista tonen ekade ut.
Sen var det dags för Marduk att vålda ur sig hits som avslutning på festivalen. De var ruskigt bra och stabila som man förväntar sig av sådana rutinerade herrar i dödsdyrkandets tjänst.
Snipp snapp snutt, då var sagan slut!

/Wehrwulfaz
(foto: Mattias Sjömäling)