Situation Skitstörd

Vi Måste Tala Om... NWN Fest vol. III

Efter en natt som bjöd på ett mattbetäckt golv till sovplats och knappt tre korta timmars sömn flög vi så på fredagsmorgonen mot landet som utger sig för att vara landet ”über alles”. Transportsträckan mellan flygplatsen och hostlet, installationen av sällskapet på rummet, införskaffandet av jävligt billig öl och inmundigandet av dessa är blott trivialiteter som hör varje festivalbesök till och inget denna text skall ägnas åt. Att skriva några korta oinspirerade strofer om varje band med någon jävla ”bara för att”-attityd är ej heller vår målsättning;
Det kan ni göra själva när NWN har släppt en lyxig DVD-utgåva av spektaklet, antagligen innehållandes ”allt och lite till” på sedvanligt NWN-manér. Istället återges här ett extremt selektivt material från helgen ifråga, enkom baserat på egna referenser, smak och tycke.

Psuedogod

 

Ankomna till spelstället fann vi oss i den längsta kö Berlin upplevt sedan DDR-tiden. Konsekvensen av denna timslånga väntan blev att vi endast hann misshandlas av det vämjeliga mörker som stavas Pseudogod i ringa 20 minuter. Knappast en tidsperiod tillräcklig för att tillfredsställa vår starka törst efter musik förmedlandes sann livsaversion, men tvivelsutan nog för att ta oss med  blasfemisk storm. Wrathprayer såg vid första anblicken, när de äntrade scenen, egentligen inte ut som den hop av mordiska våldsverkare man kunde förvänta sig. När ljuset i lokalen släktes ned tändes emellertid ett annat ljus: Den Svarta Flamman. Det råder inget tvivel om att den konstnärliga inspiration, under vilken Wrathprayers stycken projicerats, varit av det allra värst tänkbara slaget. Deras audiella åkallan av Den Första Orsaken, i all sin fruktansvärda prakt, framfördes med bravur. Dead Congregation är och förblir, i vår ödmjuka mening, ett av 2000-talets bästa dödsmetallband. Detta främst av en enda anledning: de spelar DÖDENS metal! Likt en pansar- värnförstörandes Robot 56, med ett värmekänsligt nattsikte riktat mot varje skallben i publiken på en och samma gång, avfyrade Dead Congregation salva efter förödande salva av felfritt framförd Death metal. Mentalt krypandes på på sina blödande bara knän torde varje festivalbesökare ha insett detta, och tagit till sig av denna grekiska dödsförsamlings förkunnelser. Efterfesten förde oss till Blackland Club och djupare in i alkoholens dimlandskap.

Wrathprayer

Lördagsförmiddagen ägnades mest åt självömkan och supande. En kortare, och för er jävligt ointressant, turistvända genomfördes i Berlins centrala delar. För exempel på hur en sådan kan se ut hänvisar vi med vänlig men bestämd ton till Demonias reseblogg. Så gott som samtliga band som spelade under festivalens andra dag bevittnades och förtjänar att prisas för sina musikaliska kvalitéer, kompromisslösa scenframträdanden och dedikation till hatets ideologier. Dock vi oss själva rätten att speciellt omnämna ett fåtal. Black Witchery må vara ett band om vilket vars storhet det råder delade meningar bland gemene Black metal-fantast, men den obildade sälle som misstar bestialiskt blodtörstig brutalitet för bristande musikalisk kompetens och fantasilöshet kan helt sonika förpassa sig själv till sin inskränkta sfär av trångsynt immanens och någon jävla teknisk Thrash att böga loss till. Ta 2000 år av hat, hat mot en religion baserad på andra handens vittnesmål om  vad en galen judisk heretiker företog sig i sitt korta köttsliga liv, och du får en vag aning om var kraften i Impuraths blick kommer ifrån. Sabbat är Japans Venom. Vi älskar Venom. Vi älskar Sabbat. Gezol levererade inte bara 80-tals Black metal av högsta rang, uttjatade stringkalsonger och en sönderslagen bas, men också insikten att Sabbat borde spela mer i Europa i allmänhet och mer i Sverige i synnerhet.

Black Witchery

När alla förband så till sist hade avslutat sina bidrag till uppvärmningen av publiken var det dags för festivalens höjdpunkt att göra entré: BLASPHEMY! Livet är en mycket märklig företeelse, av väldigt många anledningar, ty det finns stunder då det helt enkelt slutar vara sig alls likt och byts ut mot en helt annan verklighet. När BLASPHEMY står på en scen tillsammans är en sådant tillfälle. Fem titaner, krigsgudar, stod där framför oss, och lät helt hänsynslöst avfyra vad som kändes som 1000 atombomber detonerandes under den slutgiltiga Svarta Mässan, till en hel världs fördärv. Det finns inte många band som endast under en kort tidsperiod, kanske under en enstaka låt, kan förmedla den känsla som BLASPHEMY förkroppsligar. Efter detta kan man lika gärna sluta lyssna på musik. Det var och är början och slutet.

Caller Of The Storms, CK Warlust, Goatmonger och Fabulous Frontrower

På detta följde en sömnlös natt, massor med tysk öl och bildandet av oheliga allianser med nya såväl som med gamla bundsförvanter. NWN Fest vol. 3 var till ända och ingenting kan någonsin bli som det en gång var.

//CK Warlust - text.
//Goatmonger - foto.