måndag 8 oktober 2012

Wehrwulf VS Hempz

Som utlovat, ett inläggsbattle mellan Jürgen och Hampan. Vinnarn kommer inte vinna ett piss förutom att de vinner min gunst och kommer piskas ännu hårdare till en mer frekvent inläggstakt. Förlorarn kommer att hånas, smädas och även han tvingas till en större produktivitet. Som vanligt avsäger jag mig allt ansvar vad det gäller deras åsikter och analyser, även om de mestadels har rätt här för en gångs skull. Röstar gör du i sidebaren till höger. Nu kör vi.

//Paulus



Hamphuz:
Eftersom överste Pålle är alldeles för mån om sin manlighet fick jag ta över detta inlägget medans han återgick till att sätta häftstift i pungen, limma ihop ögonlocken och andra manliga aktiviteter.
One Man Metal är en dokumentär i tre delar varav första delen nyligen las upp på tuben. Första delen innehåller intervjuer med personerna bakom banden Leviathan, Xasthur och Striborg, inga band som jag botaniserar så ofta i så jag hade inga direkta förväntningar innan jag började kolla. Dokumentären börjar anspråkslöst med att beskriva den amerikanska vågen av Black Metal som den i särklass coolaste eftersom artisterna ”inte bara sjunger om isolering utan lever den”. Därefter fortsätter man med att intervjua Leviathan's skapare, Jef Whitehead. Vi ska inte gå in på någon diskussion om vad som är äkta och inte men jag tycker det känns lite märkligt att säga att någon som lever i Kalifornien och jobbar som tatuerare lever i total isolering. Nåja, kanske känner man sig lite mer distansierad från sin omgivning när man tvingas gå i solbrillor varenda dag, vad vet jag? Dessutom säger han ju att han inte äger en dator eller kollar sin mail så man får ju ta honom på orden.


Nästa eremit till rakning är Russel Menzies (höhö ”Menzies”). Jag brukar säga att ju längre norrut du kommer desto argare och mörkare är musiken, jämför till exempel hur många kängband det går per invånare i Skåne med nordligare delar av Sverige så förstår du min poäng. Förutsättningarna för att skapa djävulska invokationer i Tasmanien bör med andra ord vara lika med noll. Visst ser det mysigt ut när går omkring i strålande solsken bland tropiska växter och träd och berättar hur han blir ett med naturen i sin musik men jag kan inte sluta tänka att det kanske borde ha blivit surfmusik och inte black metal i en sån miljö. Nej, det verkar som att den sanna Tasmanska djävulen ännu står ohotad.
Delarna där Xasthur intervjuas är egentligen det enda som jag finner lite nöje i. Den otroligt krystade stämningen som uppstår när han ska demonstrera sitt krigsvrål i början och tystnaden som uppstår när han berättar hur han försöker få folk att inse att de kanske skulle fundera över att ta livet av sig är ju sådär härligt märkliga. Annars var det inte mycket att hänga i palmen direkt, blir jag tillfrågad att skriva om del två kommer jag skylla på att jag ska till gymmet och lyfta skrot.

Situation Soundtrack: Bathory - War


Wehrwulfz:
One Man Metal är en Black Metal-Dokumentär i 3 delar som behandlar banden Xasthur, Leviathan och Striborg. Varav den första delen nu ligger ute på joodetuben.
Innan jag går in på ämnet vill jag börja med att påpeka att jag i regel hatar så kallad USBM. Vilket förmodligen är en reflektion över mitt hat gentemot USA i stort. Till och med de bra banden är dåliga eftersom de kommer därifrån och växt upp i den amerikanska kulturen vilket gör att musiken framstår som själlös med an aura av McDonalds och köpcenter. Med ett fåtal undantag.  Jag lyssnar inte på något av banden som förekommer i dokun till vardags och det enda jag är någorlunda inlyssnad i är Xasthur. Vars material till 96,66% består av olyssningsbar smörja. Resterande material är lite sådär. Så en rättvis, saklig och någorlunda objektiv genomgång kan ni bara fetglömma!
Okej, då har vi det jävligt klart för oss. Då går vi in på filmen i fråga:
Börjar med att mannen bakom enmansbandet Leviathan, Jef Whitehead, sitter i dåligt belyst rum och plinkar på gitarr. Sen snackar intervjuaren om storheten i dessa enmansband och poängterar att medlemmarna inte bara sjunger om isolering utan lever det. Sen kan man fundera över hur isolerad och misantropisk man är om man jobbar som tatuerare (borde vara ett av de mest sociala jobb som finns) i soliga kalifornien. Denne Jef påstår även att han inte äger en dator och kollar aldrig mail. Konstigt med tanke på att han har en Facebook-sida som verkar hyffsat vältrafikerad. Det här är en person som bör granskas. Denne Jef. Han får dock pluspoäng för att han våldtar folk med sina tatueringsmaskiner.


När intervjuaren sitter hemma hos Malefic, karln bakom Xasthur, och hetsar han att göra ett av sina karaktäristiska utdragna gnällskrik känner jag mig så obekväm att jag inte vet vars jag ska ta vägen. Svårt att sätta fingret på exakt varför.
Sen har vi Striborg-tjommen. Och han bor visst i Tasmanien. Tycker det känns sjukt krystat och komiskt när han vandrar omkring i den fina tasmanska naturen och pratar med sin lustiga dialekt om sin ofantligt djupa kontakt med moder naturs alla träd och kottar. När han snackar om hur gitarrerna representerar frost och trummor skogens stenar är jag bra sugen att stänga av.
Den enda jag tycker går ur det här med någon form av ära i behåll är Malefic då han ger mig ett intryck av att vara genuin och lagom misantropisk.
Nu har jag inte så mycket mer att säga. Slutsatserna vi kan dra är att USA är sämst och att man borde skita i att göra dokumentärer om Black Metal.

Situation Soundtrack: Deströyer 666 - I Am The Wargod

1 kommentar:

  1. Båda skriver ungefär som Jeff Scott Soto sjunger. Man kan genomskåda talangen, men mest hör man piskan i bakgrunden. I Pålles fall är alltså piskan en slak ballongknut, i Yngwies fall ens hela karriär. Detta inlägg ovan är med andra ord ezinevarianten på "I am a wiking".

    SvaraRadera