Situation Skitstörd

Röda Faran och Hampan Åker Till Människobyn För Att Dyrka Döden Och Missförstår I Stort Sett Allt

Innan mina lärjungar sätter igång och delger er sina åsikter vill jag bara säga att de har fel i det mesta, särskilt i frågan om Pagan Altar och Set Teitans gästspel med Degial som kan vara det råaste som hänt på scen i det här landet sedans han gästade Survial Unit på årets War & Hate, och detta helt utan att folk kängades ner från scen denna gång. Och att In Solitude skulle göra Mother of Mercy bättre än upphovsmakarn själv väljer jag inte ens att bemöta. Att någon skulle kunna göra något bättre än Den Store överhuvudtaget är en omöjlighet. Jag hade, utan att ens vara närvarande på denna tillställning kunnat skriva en mer korrekt analys av den, Men Red Danger och Consumer of Hempz är unga, hav överseende med detta. Nu kör vi.

//Paulus.

Så fort den här spelningen offentliggjordes, kastade vi oss över SJs hemsida och kom över tågbiljetter upp till stora staden till ett resonligt pris. Sedan har vi väntat. Och laddat. Och peppat. Och väntat. Sedan kom vi på att "herrejävlar, vi åker ju imorgon", och vårat förhållningssätt till äventyret blev lite mer realistiskt. Speciellt efter att man spenderat 4 timmar på tåget och varit så åksjuk att man var nära på att kalaskräkas på tågvagnens samtliga barn. När vi var framme hade vi uppnått total nirvana, förutom faktumet att vi ville spränga hela universum.

Vi hittade till spelstället förvånansvärt lätt, och nu får ni ursäkta våra hjärtformationer, men där var FRUKTANSVÄRT vackert! Taken var fulla av alla möjliga dekorationer och guldutsmyckningar, och vi stod mest och beskådade denna skönhet, tills man hörde något brummande intro och Degial började spela.

Degial

H:
När Degial frestade oss med låten Swarming inför skivsläppet av Death's Striking Wings tog det ett tag för mig att fatta att det faktiskt var en låt och inte utvalda stycken ur låtar från skivan. Låten innehöll så många tempobyten och galna riff att jag nästan fick whiplash-skador bara av att försöka hänga med. När väl skivan kom var det total rådyrkan flera dagar i sträck, något som säkert kommer ha stor inverkan på min lekamen på ålderns höst. Death's Striking Wings är enligt mig en av de bästa skivorna som släppts i år och om det inte vore för en liten detalj hade det varit en perfekt skiva. Ljudet på skivan är lite för "klent" i mitt tycke, jag hade önskat mig en aning mer smuts och förruttnelse, förutom det är det total dyrkan från första till sista sekund.
Sålunda hade jag pundarhöga förväntningar inför helgens spelning på Nalen. Både Nalen's interiör och den fina scenutsmyckningen bådade gott, man gillar ju när folk anstränger sig. När väl bandet äntrar scenen och högtalarna börjar ge ifrån sig ett olycksbådande muller fattar man att det är domedagen som står och bankar på dörren, och när bandet river igång öppningspåret Eye of the Burial Tempest flyger dörrarna av gängorna. Detta är precis det ljud jag hade önskat att skivan kunde uppnå, men det går väl inte att slå en liveupplevelse sägs det. Bäst blir det när tempot sänks lite i titelspåret Death's Striking Wings och de stenhårda riffen och manglet från tummorna som sköljer över publiken får nästan väggarna att erodera, en given live-låt. Jag frågade vår bloggführer dagarna innan giget om hur bandet var live och fick som svar att "Döden dyrkas och den dyrkas på riktigt", och visst kunde man nästan känna liemannens kalla andedräkt i nacken under hela spelningen.

4 av 5 papier-machégravstenar!

M:
Jag ska erkänna, jag är extremt kräsen med min döds. I yngre dagar hjälpte jag till med att sätta upp spelningar i Malmö, och jag föråt mig på dålig döds och goregrind. För har Skåne några bra metalband? Har Danmark några bra band överhuvudtaget? Ville någon annan jävel som faktiskt spelade musik som gick att lyssna på komma hit? Svaret är ett trippelt nej. Jag körde på tills jag tröttnade på konceptet helt, och sedan dess har jag i ärlighetens namn bara lyssnat med ett halvt öra så fort det kommit till ren och skär döds.
MEN, tjong i medaljongen, jag var mäkta imponerad av Degial. Gitarrerna, trummorna, basen (som man faktiskt hörde!), och ALLT, var väldigt medryckande. Man kunde faktiskt inte göra något annat än att, som min kära lilla mor uttrycker det, "gunga med".
Sedan hoppade allas våran favorit Set Teitan upp på scen, och de körde en cover på Angelcorpses gamla dänga Wolflust. Set öste på som bara Set kan. Många i publiken verkade gilla spektaklet, men jag återgick till att vara svårflörtad. Hade hellre sett Degial framföra ett alster till, dels för att det var bättre, och dels för att jag själv inte är någon större fantast av Angelcorpse.

 
In Solitude

H:
Förra gången jag var uppe i Stockholm såg jag In Solitude på Slussen och blev helt golvad. Kan för övrigt tillägga att vi den kvällen lyckades blanda ihop spelställena och hamnade bland vindrickande hipsters och house-musik på Medis istället och missade Reveal, man slutar aldrig att förvånas över sig själv. Den här gången är jag lite bättre förberedd och innan In Solitude gått på scenen står jag och M och väntar spänt vid kravallstaketet som vargar på zoo som väntar på att djurskötarna ska komma med mat. När så till sist en roddare går ut på scenen och tänder rökelse, som jag för övrigt först tror är tomtebloss, går bandet ut på scenen och inleder med We Were Never Here. Det blir genast ett frenetiskt headbangande framför scenen och håren piskar i vinden som palmblad under en orkan. In Solitude anfaller skoningslöst med sin dödsrock och i mitten står Pelle som en general och dikterar vart plutonen ska anfalla härnäst, publiken svarar i gengäld med barbariska skrik, djävulstecken och sång.
Allt är frid och fröjd tills den ena gitarren helt plötsligt försvinner, eftersom vi står på höger sida av scenen hör vi bara trummor, bas och sång för en kort stund. Detta upprepas sedan några gånger under framträdandet och stämningen blir nästan hotfull mellan bandet och ljudteknikern. Argast över det tekniska strulet är nog Pelle som under en låt låtsas skjuta sin gitarrist och trummis, tur att fingrarna inte var laddade. Trots att ljudet strular lyckas In Solitude hålla publiken trollbunden till sista trumslaget och när scenen står tom är det bara att konstatera att jag än en gång blivit totald överkörd.
Förutom ljudstrulet är enda minustecknen att de inte väljer att spela Poisoned, Blessed and Burned eller On Burning Paths, hade de avslutat med sistnämnda låt hade man nog blivit tvungen att restaurera Nalen.

4 av 5 tomtebloss, hade blivit full pott om det inte vore för teknikhaveriet.

M:
Lite sådär lagom uppvärmda, stod vi och försökte hänga coolt framme vid scenen inför In Solitudes framträdande på scenen. Vi misslyckades fatalt, och framstod som hormonstinna tonåringar, men det sket man väl i. Så fort syster Irene O'Connors spöklika stämma dök upp blev stämningen elektrisk. Alla visste ju vad som skulle ske.
Och efter att In Solitude spelat sina två första låtar, så var det ganska så självklart att första raden (och eventuellt andra) var hängivna fans som kunde vartenda ord som sjöngs den kvällen. Bandet i sig verkade inte sådär jätteroade eftersom ljudet strulade något kopiöst och ena gitarren föll bort då och då. Vi hörde inte ett ord av Pelles mellansnack (även om man sällan hör/lyssnar på dem ändå), utan uppfattade mest att de hade synpunkter på ljudet mellan låtarna. Trots detta öste alla på - många nävar hyttades, och det headbangades friskt.
Jag kan nämna lite sådär halvt obetydliga faktorer som kunde varit annorlunda (förutom ljudet) och gjort spelningen bättre, så det tänker jag banne mig göra bara för att fortsätta befinna mig i de sanna nihilistiska tankebanorna:
Låtvalet. Om jag hade fått bestämma, så hade jag skippat att köra covern på Mother Of Mercy. Visst gör In Solitude den bättre än Samhain själv, men jag som suktade likt en utsvulten gris efter Poisoned, Blessed And Burned blev ju ganska så besviken. Ännu bättre hade det ju såklart varit om de kört On Burning Paths, men man kan väl inte få allt här i livet. Eller så ville någon att jag inte skulle dö där och då.
Sedan var det ju det där jävla kravallstaketet. Jag har full förståelse för att man som musiker inte vill ha en full finne som dansar oompa loompa på ens trumset som kostar många pengar. Eller att man vill hålla sig så långt ifrån fulla finnar som möjligt överlag. Men kravallstaket är så fruktansvärt tråkigt på spelning. Det känns lite som att se en konsert på monitor bredvid. Som att man inte riktigt är där. Och sedan har vi faktumet att jag, som inte fått smeknamnet Red Danger för inget, gärna slår på något när jag blir sådär fantastiskt upprymd som jag blev denna kväll. Och eftersom jag inte kunde slå på en scen med trägolv som sviktar lite, så fick jag slå i ett staket. Av stål. Det här resulterade i starka misstankar om en bruten handled.
Men det var trots allt väldigt länge sedan jag hade så roligt på en spelning. Tack In Solitude!

Pagan Altar

H:
Huvudakten, Pagan Altar, är nog bandet som sticker ut mest rent musikaliskt denna kväll. De är nog också det enda bandet som var påkommet när inredningen på Nalen senast var modern. Efter Degials och In Solitudes uppvisningar känns deras tunga domedagsrock ganska malplacerad. Riffen och sången är näst intill felfria vilket får det hela att kännas väldigt sterilt och tyvärr blir det snarkfest av det hela. Efter fyra låtar känner både jag och M att vi är nöjda med kvällen och bestämmer oss för att bege oss, klockan är mycket och man är ju inte 18 bast längre.
”Man dissar inte legender” sa vår bloggführer till mig idag, jag svarar på detta i form av en låt.

1 av 5 häxkittlar.

M:
Och så var det ju huvudakten Pagan Altar. Jag har inte lyssnat nämnvärt på Pagan Altar, men hört goda ord om dem, så vi höll oss alerta tills det var dags för dem att gå på scenen. Och ja, det var väl i ärlighetens namn sådär. För att citera H: "Det var som att ha kört Formel 1, men sedan sätta sig i en jävla traktor". Jag ska inte säga att det var dåligt, men efter att ha sett seriöst dödsdyrkande, och förväntat sig något som var minst lika seriöst, så blev man rätt besviken. Terry var den enda som såg cool ut med rock och hatt, resten av bandet hade tappat konceptet totalt och såg ut som om de hade kommit in från närmaste svennebananklubb. När Terry dessutom verkade vara världens mysgubbe och stod och skämtade lite på äkta brittiskt vis mellan låtarna, då rynkade jag lite på näsan. Det kändes som att det hela vart påväg att mynna ut i en alldeles för mysig stämning. Därför gick vi efter 4 låtar, för att slippa tappa respekten för bandet i fråga totalt.

// M & H