Situation Skitstörd

In Darkness Let Me Dwell - John Dowland & Hans Melankoliska Vansinne.

In darkness let me dwell, the ground shall sorrow be,
The roof despair to bar all cheerful light from me,
The walls of marble black that moisten'd still shall weep,
My music hellish jarring sounds, to banish friendly sleep.
Thus wedded to my woes, and bedded to my tomb,
O, let me, living, living, die, till death do come.
- In Darkness Let Me Dwell

John Dowland (1563-1626) var Dylans, Elvis och på sätt och vis till och med Lemmys allra tidigaste föregångare. Jag kan drista mig så långt som att dra en rak linje nedstigande led från Dowland med kollegor, Leadbelly, Guitar Welch och annan mörkare Blues fram till Black Sabbath och Watain.
I brist på radio betalades vandrande trubadurer, de ästa av hovet. Dowland var mer eller mindre en av dessa vandringsmän och hans skräckinjagande sorgespel gick hem i stugorna land och rike runt.
Jag själv hade turen att presenteras för Dowlands musik via Freddie Wadling medans andra kanske haft den inte fullt så angenäma upplevelsen att bli introducerad till Mäster Dowland via Sting som hyst någon slags vurm för lut-fetischism och kommer man ur den vinkeln är det lätt att få både Lajvar och Svarte Orm-vibbar. Men aldrig via Wadling, Aldrig!

Utöver den här hitten In Darkness Let Me Dwell spottade muntergöken Dowland även ur sig slagdängorna Come Heavy Sleep, The True Image of Death  samt Mourn, Mourn Day Is With Darkness Fled och många många fler.

//Kasper