Ni vet när en låt sätter sig på huvudet och att få den att försvinna är ungefär att bota en klåda i hårbotten med en hagelsalva mot samma skalle. Helt jävla meningslöst. Normalt sett brukar det vara fråga om fredagsmys, bollibompa eller någon gammal Rednexlåt som etsar sig fast i båda hjärnhalvor så man bara vill kräkas. Det gör ju ingenting, mer än att det är extremt enerverande, extremt jobbigt på alla vis och att man bara vill döda upphovsmakaren av skiten man har i huvudet.
Men ibland händer det att man får en gammal kvalitativ godbit i roten som man bara inte får bort. Den här gången är det så illa att det är en av mina favoritlåtar med ett av mina absoluta favoritband från en av mina absoluta favoritplattor. Det suger så jävla hårt att man inte vet vart man ska ta vägen, för man vet där allra längst inombords att man aldrig någonsin kommer att kunna lyssna på den där låten på samma sätt igen. Låten jag pratar om är Don´t Want To Know If Your´e Lonely, bandet är Hüsker Dü och plattan är den mästerliga och grymt underskattade Candy Apple Grey. Fan, fan, fan säger jag bara. Har i stort sett bara lyssnat på det stycket sådär en tre, fyra dagar i streck nu. Med undantag för lite Ulver, lite Danzig och lite Life of Agony. Jag MÅSTE helt enkelt få den ur skallen. Och som alla vet är låtar som sätter sig lite som kedjebrev, därför lämpar jag över den på er.
//Perverted Inglorious Girlanuspenetrator.
Bonus: Don´t Want To Know If Your´e Lonely på mandolin. Fett med pepp.
Catherine Wheel´s version är pepp den med.
1 dag sedan
Fast allt med Jonsson på sång är ju bättre än typ allt annat, oberoende av tempo.
SvaraRadera