Blame Canada!

Då har jag äntligen sett den, Anvil! The Story of Anvil. Blev inte besviken. Verkligen inte. Trodde aldrig i mitt liv att ett par spliffrökande, medelålders, familjeförsörjande Kanadicker kunde få mig att grina av både lycka och medlidande över deras sedan lääänge förlorade drömmar. Betänk då att Anvil aldrig har varit ett av mina favoritband, i ärlighetens namn kanske jag har hört totalt sex, max sju låtar med dom i hela mitt liv, och det var i min barndom och mina tidiga tonår när man fortfarande var totalt lättimponerad på alla sätt och vis. Dom fastnade aldrig i min skalle som till exempel Venom, Kiss, Twisted Sister och Bathory och alla dom andra metalfavisarna gjorde gjorde. Jag glömde tyvärr bort deras blotta existens faktiskt. Musiken är liksom inte poängen för mig med den här dokumentären, det är hängivelsen, det är kärleken, och det är att aldrig någonsin ge upp, hur jävla mörkt det än må se ut på alla fronter. Sen tycker jag inte att det spelar så himla stor roll om det är hårdrock, fotboll eller att slå folk på käften som gäller. Det handlar om att stå upp för det man älskar och tror på. Och det är det här ett lysande dokument över. Rekommenderas till alla, frontrow bangers eller inte.
//P.I.G.