Belfagor Måste Tala Om... Conan Barbaren
Ingen film kan någonsin mäta sig med mästerverket Conan Barbaren, för att inte tala om Basil Poledouris´ soundtrack till filmen vad gäller klassisk musik. Att det inte sägs en enda replik under ungefär en tredjedel av filmen och att man ändå inte tappar intresset gör att det är ett sant mästerverk vi talar om här. För att citera min goda kamrat och kompanjon i Leidungr, Peter Ståhl: "Varenda snöflinga i filmen är perfekt till och med". Jag tittade på filmen minst en gång om dagen hela sommaren 1995. Hade den liksom en levande tavla i bakgrunden medan jag sysslade med vad jag än sysslade, mestadels "lekte" med svärd samt tog mina första trevande steg in i en mer ritualiserad form med likasinnade individer av den sataniska stig jag ännu vandrar på. När jag väl tittade så tittade jag hängivet på detta konstverk till film. Har man Conan Barbaren behöver man inga väggprydnader. Det är bara att låta filmen gå dygnet runt så har man den yttersta prydnaden i TV-rutan. Allt annat förgås i dess totala härlighet. Den karaktär man känner mest sympati för är givetvis Thulsa Doom, så genialt porträtterad av James Earl Jones att han borde fått filmvärldens alla utmärkelser för denna roll. Vill man så kan man dra alla möjliga ockulta slutsatser av scenen i slutet där han halshuggs av Conan, som man ju också känner sympati för, och dess symboliska innebörd. Eller så kan man helt enkelt bara njuta av världshistoriens bästa film.
//Belfagor
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar