All The Heavy Blogging
En introduktion till ett tretton veckors långt inferno av Mastodondyrkan och totalt anal analys och nedbrytning i molekyler av The Hunter.
2+3:
Någon gång under vintern 2002. Sitter i en rätt uppstyrd lägenhet i Avesta centrum på en efterfest. Brudarna ville fortsätta supa och vi sa inte nej.
Dom var, och kanske fortfarande är, av den sorten som vi kallar
Relapse-människor, alltså man dyrkar allt som
Relapse Records släpper...
 |
| Den RIKTIGA inkörsporten till tungt missbruk... |
Under sommaren hade jag glidit mer och mer från allt vad musik heter och kärat ner mig. I ögonvrån hade jag dock uppfattat att
Relapse släppt en
Relapseplatta med
Relapseomslag och allt som hör därtill. Tänkte i min enfaldighet att det var en ny
Origin/
Cephalic Carnage-klon och minst lika jävla dåliga. jag vägrade med andra ord. Spisade mest
The Jesus and Mary Chain och njöt av kärleken hur jävla illa det än kan låta.
Hösten kom. Det tog slut. Började supa, vart av med jobbet och satt och skrek på soc. Den vanliga spiralen.
Vintern kom. En polare, 26-åringen, ringde och sa att vi två skulle utforska Avesta.
"Utforska" betyder för denna 26-åring att ta en barrunda och se var man hamnar. Sagt och gjort. SJ bjöd på resan dit och någon gång vid 18.00 satte vi oss på centralen och knäckte upp. Man kan inte gå nykter på krogen i en ny stad som skall utforskas. En rätt tråkig kväll vill jag minnas fram till midnatt när vi sprang på det här gänget, kanske 8 pers och en brud påpekade att min
Black Sabbath-patch var synnerligen attraktiv. Vi pratade lite mer och det började närma sig hemgång. Väl hemma dukades det fram grogg. Avesta-grogg består av hemkört och Cola. Här nånstans börjar det bli dimmigt som fan men det skulle lyssnas på musik.
Nån timme in i efterfesten åker den där förbannade hästplattan fram och jag spyr galla över den tilltänkta "partymusiken". 26-åringen godkänner dock och jag håller käften.
"En låt, sen åker
AC/DC på igen" hann jag tänka innan
March of the Fire Ants börjar. 26-åringen bestämmer sig helt enkelt för att skrika "
JAAAAA!", resa sig lite för snabbt med armarna i luften och välta bordet med all sprit på.
Äkta lycka.
Det var ett fint förstamöte med
Mastodon och jag har varit fast sen dess. Helt fast, fanatiskt fast.
The Hunter skall här under 13 veckor sönderlyssnas och analyseras.
Trevlig Läsning!
P.S. Tess, vi är fortfarande skyldig en halv dunk som vi lånade med oss som färdkost. D.S.
 |
| Senaste fixen i klibbform |
P.I.G.:
Min relation till
Mastodon skiljer sig totalt från min käre kollegas förutom att det är just
March of The Fire Ants som var det första Jag hörde med min nya kärlek, Eller hörde och hörde, videon till tidigare nämnda låt spelades på MTV. Jag hade tidigare skytt bandet som pesten, då jag i ärlighetens namn måste säga att min personliga anknytning till bandet är minst sagt infekterad. Av i stort sett samma juvenila anledning som jag länge valde att totalt ignorera
High On Fires existens. Svartsjuka. Massiv kolsvartsjuka af Hat och Stort Förakt. Ett av mitt livs stora kärlekars nuvarande snubbe dyrkar arslet av
High On Fire. Så,
från en rödtopp till en till en annan rödtopp, från ett band till ett annat. Hatet intakt. För att göra en lång historia kort har jag för det mesta olika hatfyllda aversioner till folk som äter mina rester så att säga. Eller för att tala klarspråk och uttrycka det hela lite vackrare; stoppar in penis i någon gammal flickväns vagina. Vill även påpeka att den just den kvinnan är den vackraste människa som någonsin satt sina fötter på den här ruttnande planeten och att jag idag är glad snarare än hatfylld över att hon har en bra snubbe med utsökt musiksmak. Och att jag mer än gärna blir
Hög På Eld idag.
Sen kom den fram, bra mycket senare, den härliga sanningen, exet hade bara diktat ihop hela knullehistorian med Bill för sitt eget höga, sadistiska nöjes skull. Och där hade jag gått och likt ett litet sårat barn som får ett nytt syskon gått och ignorerat ett av världens bästa band helt totalt i onödan. Att hon förvanskat mitt förhållande till
Mastodon i så många år är oförlåtligare än om hon faktiskt tagit den i alla tre av Bill, resten av bandet och med alla inblandade i hela Relapse-katalogen samtidigt medans vi varit ihop. Folk ljuger, män som kvinnor. Men det är de sistnämndas fel att det idiotiska påfundet vi i folkmun kallar släktforskning faktiskt inte fungerar. Det krävs liksom bara en lögnaktig kvinna så har hela ditt genetiska luftslott raserats. Men det är en helt annan historia som vi säker kommer att ge oss i kast med en vacker dag. Jag kanske ska klargöra att
HOF-exet inte är samma som
Mastodon-exet. Ledsen för eventuell förvirring. Det är
Mastodon-exet som spred den lömska lögnen om könsumgänge med Bíll som ledde till min oerhöra avsmak inför Bandet med stort B. Jag ursäktar min taffliga skrivteknik med att man blir mossigare i skallen av att lyssna på en och samma skiva så här många gånger i rad än vad man blir av att mosas av en en höghaltig 420-kilos vit änka från Nederländerna, om ni förstår vad Jag menar...
Hursomhaver, idag dyrkas
Mastodon med stor stolthet av mig, och det har Jag nog helt och hållet att tacka
SS nya stjärnskott för. Och med anledning av det kommer, som
2+3 redan sagt, att
The Hunter kommer att dissekeras såpass fint att ni kommer att kunna dra linor av det som är kvar av skivan, på erat omslag till den begränsade vinylutgåvan efter våran 13-veckors långa analys av plattan.
Varje måndag i tretton veckor framöver kommer vi alltså att gå igenom albumet, låt för låt, i vad som kommer att kallas
Mastodonmåndagen.
Välkommen till det ljufva helvetet.
Situation Soundtrack: Mastodon - Black Tongue. Från deras senaste skiva,
The Hunter, om någon nu missat det.
P.S. Ni har väl inte missat att både
Bill Kellihers mustasch och
Brent Hinds skägg har facebook?
D.S.
.jpg)
